In loving memory of our beloved Wiktor

Jag behöver det, jag behöver dig.

Jag är inte så stark som du kanske tror- jag vill ha dig här.

Snälla kom tillbaka, snälla stanna.

Vaka över mig och gör mig sällskap när jag är ensam och ledsen, men var även vid min sida när jag är lycklig och när jag lever livet, för oss båda. Det lovar jag att göra – jag ska leva för oss båda Wiktor och jag ska visa dig världen.

Jag vet att du finns, säg att du finns.

Johanna

Min första kontakt med Wiktor var att jag via omvägar fick höra talas om en kille från Kasumberg, som var 2 år yngre än mig som tydligen skulle vara riktigt grym på datorer. Vid den här tiden ansåg jag mig själv som väldigt duktig på datorer och trodde aldrig att den där lilla ungen från landet skulle kunna något. Detta fram till en kväll när jag satt framför min dator i källaren och min cd-rom helt plötsligt skjuts ut och någon minut senare startades datorn om. Jag blev livrädd när jag satt där i mörkret, när datorn sedan hade startats upp

på nytt så kom det fram en text där det stod "Du har blivit hackad, med vänliga hälsningar Wiktor Nytomt" eller något i den stilen. Detta var början på sena kvällar där jag och Wiktor satt och tävlade på Internet, utan att jag någonsin hade träffade honom, om vem som var bäst på datorer. Han gjorde mig helt tokig.

Några månader senare började Wiktor i 7an på Kristinebergsskolan medan jag började 9an. Det visade sig att han var precis lika kaxig i verkliga livet, vi bråkade och tjafsade så fort vi såg varandra, men efter ett tag började vi lära känna varandra och insåg att vi faktiskt inte var så olika och vår vänskap växte fram.

Vi började köra så kallade LAN-parties tillsammans, vi kunde sitta uppemot 20 pers hela helgerna utan att i princip sova, hemma hos någon av oss. Under dessa sessioner fortsatte tävlandet och diskussionerna inom alla sorters områden, så som vem hade gjort den snyggaste hemsidan, vem som hade snabbaste och snyggaste datorn, hur bra vi var i olika spel och en massa annat. Man kan säga att vi alla lärde känna varandra rätt bra efter ett par år med sådana helger och lov.

Vi började senare på Karlbergsskolan, både jag och Wiktor läste teknikprogrammet med inriktning data, våra diskussioner var ständigt närvarande. Men vi hade nu börjat få upp ögonen lite mer för festande och resor än för våra LAN. Vi åkte på festivaler, vi åkte till kusten och vi åkte land och rike runt och hälsade på kompisar och hade otroligt roligt.

Efter gymnasiet började sen jag och Wiktor samtidigt studera till civilingenjörer i Linköping respektive Norrköping. Våra diskussioner antog helt nya höjder, nu läste vi programmering och matte på relativt avancerade nivåer. Vi kunde sitta hela kväller med några öl och diskutera andra derivator, funktioner och linjär algebra. Vi hade nog kunnat sitta hur länge

som helst och diskutera, men jag gav oftast upp efter ett par timmar, för i Wiktors värld fanns det inte något som hette ge upp, så någon var ju tvungen att ge sig.

Det låter kanske som att vi bara bråkade, men så var inte fallet, vi kunde ha timslånga diskussioner när vi nästan kunde riva varandra i håret, ja det har nog de flesta av oss haft, för att sedan avsluta den, prata om något helt annat och fortsätta resten av dagen med att ha det roligt och skratta. Wiktor var otroligt rak, ärlig och rättvis.

Under tiden i Linköping upptäckte även Wiktor träningen som blev en stor del i hans liv, han läste på allt som fanns angående träning, kost och anatomi. Han hade insupit så mycket information inom detta område att han i princip skulle kunna ha börjat jobba som personlig tränare på vilket gym som helst. Han var otroligt noggrann och gick från en smal liten pojke till en muskulös man med en vikt på runt 95 kg på bara något år.

Sedan bar det iväg till Australien för Wiktor och Norge för min del, men vi höll hela tiden kontakten. Vi hälsade på varandra och möttes alltid i Åmål. Wiktor var alltid otroligt mån om sina kompisar, att hålla kontakten, att hälsa på och han tackade aldrig nej till besök.

Sedan kom det chockande beskedet på hösten, Wiktor hade drabbats av cancer, det var såklart ett väldigt omvälvande besked och man blev otroligt orolig, tankarna började snurra.

Men knappt innan man hade hunnit reflekera över det, så hade behandlingen börjat och Wiktor hade flyttat till Åmål och började nästan omedelbart på sitt exjobb.

Han skulle bannemig inte ligga hemma och slöa bara för att han hade blivit sjuk. Han skulle göra klart sitt ex-jobb, övervinna cancern och sen göra den sista terminen i Linköping för att sedan vara klar civilingenjör. Han kämpade på, han och Jan byggde ett eget litet gym med vikter och löpband för att Wiktor ville hålla sig i så god form som möjligt för att kroppen skulle kunna återhämta sig. Han läste på angående kost och förebyggande åtgärder han kunde göra för att lyckas så bra som möjligt. Han deltog även i princip på alla arrangemang vi kompisar hade, han reste runt och hälsade på kompisar, hade olika projekt på gång och han var aktiv hela tiden.

Under våren gick han sen igenom en otroligt stor och krävande operation, så fort han hade läkt ihop så han kunde röra sig någorlunda var han uppe i gymmet, så tidigt som i Maj stod jag och Wiktor och tränade med fria vikter på övervåningen i huset. Detta var helt fantastiskt, bara några få månader efter operationen.

Han åt för två fullvuxna karlar igen och gick upp nästan alla de kilon han hade tappat under den senaste tiden. Han fortsatte med sitt ex-jobb och under sommaren så hade han gjort det klart. Men det var inte så att han satt hemma i Åmål och slappnade av efter det, utan då skulle han minsann renovera sin lägenhet i Linköping innan han skulle tillbaka till skolbänken i November. Han satte sig och pluggade på allt som var relevant för det han skulle göra i lägenheten, han inhandlade massa verktyg och sen satte han igång. Utan att någonsin ha renoverat, snickrat eller kaklat innan.

Han lade kakel, lade golv och han målade om, jag har bara sett det på bilder, men jag vet ändå att det blev hur bra som helst. Wiktor gjorde aldrig någonsin något halvdant, oavsett om det var för han själv eller för någon annan.

Sen kom nästa smäll, som denna gång var en riktig käftsmäll. Cancern var tillbaka, efter allt detta kämpande. Luften gick ur oss alla och man tänkte hur kommer Wiktor hantera detta, han som har varit så otroligt stark. Inte kan han väl fortsätta vara så stark? Men Wiktor upphörde aldrig att förvåna och han gav framför allt aldrig upp. Han var aldrig för trött för besök, han var i princip aldrig på dåligt humör. Han fick en alltid att känna sig uppskattad och välkommen.

Nu när han inte längre kunde röra sig obehindrat så hittade han en ny hobby, fotografering. Han byggde upp en egen liten fotostudio i vardagsrummet och blev nästan en proffsfotograf på bara några månader. Han har tagit så otroligt fina foton på många av oss, som kommer att bli så otroligt finna minnen för resten av våra liv. Han satte sig aldrig ner och gav upp, han hittade sätt att hålla sig stimulerad och aktiverad på hela tiden.

Under dessa cirka 1,5 åren som Wiktor var sjuk, har det varit skytteltrafik till Åmål från Oslo, Uddevalla, Göteborg, Karlstad och Linköping för att nämna några platser vänner har rest ifrån. Vi har suttit allt från 2 personer och spelat tv-spel och pratat till 15 personer som spelat poker och druckit öl och haft det underbart roligt tillsammans.

Jag tror Wiktor har haft besök i varje fall varannan helg från orter utanför Åmål, för att inte nämna de som bor i Åmål, alla släktingar och familj. Detta visar verkligen på vilken otroligt omtyckt vän, medmänniska och släkting Wiktor var.

Han engagerade alltid, ville alltid hjälpa till och var alltid intresserad av en, på ett genuint sätt. Han brann så otroligt mycket för både vänner och intressen, han ville alltid ha mer. Lära sig mer, se mer, lära känna fler människor, resa mer. Han hade en otrolig aptit på livet och var en riktig optimist.

Vi som kompisar är så otroligt tacksamma för att ni i familjen har varit så otrolig öppna, varma och välkomnande. Jag tror, eller snarare vet, att jag talar för alla vänner när jag säger att man aldrig har känt sig i vägen, att man har trängt sig på eller känt sig obekväm med att vara hos er. Det har alltid känts otroligt naturligt att komma in hos familjen Nytomt, man har blivit bjuden på kaffe eller mat och det har alltid känts som att ni har uppskattat vår närvaro fastän vi flertalet gånger har suttit hos er långt in på småtimmarna och väsnats. Ni har verkligen låtit oss få ta del i hela processen som har varit och det har varit så otroligt betydelsefullt för oss. Precis som Wiktor gjorde det lätt för oss, så har ni också gjort allt för det. Vi har alla fått många och otroligt fina minnen från den här tiden tillsammans med er och Wiktor.

Wiktor har visat oss alla vad styrka, mod och envishet betyder. Jag tror han har omdefinierat de orden för de flesta av oss. Han gav aldrig någonsin upp.

Inget ansågs som omöjligt för Wiktor. Han kommer att vara en otroligt stor inspirationskälla, när det kommer tunga perioder i livet för mig och många andra i framtiden. Wiktor kommer att hjälpa en att hitta styrka, mod och ork för att ta sig upp och komma vidare...

Tack så mycket för allt, Johanna, Josefin, Robert, Anneli och Jan. Tack för att vi fick lära känna er underbara son och broder.

Wiktor, tack så mycket för den tid vi fick tillsammans, vår saknad efter dig kommer att vara enorm.......

Erik Werner

Missing You

One thing is missing and that is you
I just know, that I’ll see you soon
The bravest man I’ve ever known
Fighting his battle, all alone
I know I will be fine, and I won’t cry
Cause your dancing with angels tonight

You’re a friend and a brother and a son
Finally got your peace even though you’re strong, even though you're young
Running on meadows, breathing and feeling the breeze on your face
No more ache and agony, or sleepless nights and tragedy

No longer trapped in a case that can't deliver,
Finally free, finally me, finally got my rebirth,
This cloud is nothing but silver lining

You’re a friend and a brother and a son
Finally got your peace even though you’re strong, even though you’re young
Running on meadows, breathing and feeling the breeze on your face
No more ache and agony, or sleepless nights and tragedy

Jag har så många härliga minnen med dig Wiktor. Vet knappt vart jag ska börja!

Vi växte upp tillsammans, gick i samma klass i 10år (om vi räknar med förskolan), bodde grannar i många år.

Du har alltid varit som en extra bror för mig.

Jag minns allt roligt vi har haft tillsammans. Många härliga minnen.

Från barnsben när vi var i skogen å lekte och alla brännbollsmatcher ute på Kasenberg.

Eller den gången du slog mig i huvudet med en hammare! Haha.

Du var alltid den som skojjade med lärarna, var allmänt "a pain in the ass", å full i bus.

Kanske inte alltid lärarnas favorit. ;)

Kommer du ihåg den gången Sten Nilsson fick nog av dina spratt och tryckte ner dig i en papperskorg å du kom inte loss? Haha. Jisses.

Eller de gångerna du har försökt lära mig spela biljard? Gick inge vidare för jag kan fortfarande inte spela något vidare bra :P

Alla mattelektioner under åk 9 som vi satt å käkade lakritsnappar och snackade om allt annat än matte.

Dina varma kramar som du gärna skojjade till å la din haka över mitt huvud och retades för att jag var så kort. ”Men det är lugnt Emma, det är gulligt med korta tjejer!!”.
Eller att jag var rödhårig, ”Rödtott” var också något som kom ur din mun med jämna mellanrum, självklart med glimten i ögat.

Fan vad jag saknar dig vännen.

Vi hade inte den tätaste kontakten under de senaste åren, men ändå visste jag att du alltid fanns där för mig om det var något.

Dig kunde man alltid prata med, om allt mellan himmel å jord. Du lyssnade tålmodigt och kom alltid med raka och konkreta svar. En riktig, äkta vän helt enkelt.

Jag är så himla tacksam över att få lärt känna dig. Du är en underbar människa!
Du kommer alltid att leva kvar i mitt minne.

Kommer aldrig att glömma en sådan skön person som du!

Och du, snart syns vi igen!! Till dess får du rocka loss på stället du är nu och ta långa härliga promenader med din älskade Hampus.

Älskar dig vännen. <3

//Emma

Över en vecka har gått. Jag kan inte förstå att det var över en vecka sedan jag såg dig sist att det var över en vecka sen vi satt där nere i soffan och kommenterade den där konstiga reklamen för tvättmaskiner som är i samband med reklam pausen. Det känns fortfarande helt overkligt. Jag har så svårt att förstå att du är borta. Jag tänker att jag inte vill mer, att det får vara bra nu och att du får nog ta och komma tillbaka nu. Att man på nått sätt tror att detta bara är en fas som kommer att gå över och att allt kommer att bli ’normalt’ igen, med dig här. Jah har svårt att förstå allt som händer nu.

Vi håller på och fixar med din begravning nu ska du veta Wiktor. Du hade blivit så nöjd. Vi kommer att vara utomhus vid Svansjön, där du är döpt och där du så många gånger fiskat med morfar. Trots att vi är uppväxta i Åmål så känns ju Svanskog lite hemma ändå för att mormor och morfar bor där och vi alla har tillbringat så mycket tid där. Det kommer bli fint i alla fall och det kommer att bli mycket folk. Jag tror mamma har beställt mat till 130 personer (!!). Du var älskad ska du veta, av många. Det är så många människor som man inte pratat med på länga som träder fram i sådana här situationer, men det vet du ju redan.

Vi satt och planerade musiken häromdagen, musiken till begravningen, och pappa tyckte att vi skulle be dig komma in och bestämma själv vad du ville ha för musik, om du ändå kunde göra det.

Snälla se till att det blir fint väder på måndag, du kan väl snacka med mannen som styr över det där uppe?

Åh, snälla Wiktor kom tillbaka!

Love

Ensam Lillasyster

Johanna

Coldplay - Fix you

Det är med stor sorg och ledsnad jag måste meddela att vår redaktionsmedlem Wiktor Nytomt som även kallades för Coore har lämnat oss. Efter en lång tids sjukdom avled han blott 24 år gammal. Vi vill tacka Wiktor för all tid och engagemang han lagt ner under de tio åren han var delaktig hos oss. Wiktor var en fantastisk kille omtyckt av alla och eldsjäl och utan honom hade inte NordicHardware varit vad det är idag. Wiktor har varit med sedan fröet såddes som senare blev NordicHardware ganska exakt tio år sedan.

/Redaktionerna på NordicHardware

Se: http://www.nordichardware.se/component/content/article/91-nordichardware/40256-wiktor-nytomt-doed.html för kommentarer.

Jag sitter här i vardagsrummet där du ensam spenderade den större delen av dina dagar. Ett ljus brinner stillsamt nedanför fönstret och alla blommor som kommit ger ifrån sig en vag men agreabel doft. Huset är så tyst, inte ens Josefin gör det mindre tyst. Det är som om allting omkring, även detta gamla hus, har förstått vad som har hänt, och liksom oss sörjande människor, dämpat fortgår med det som måste – nuet, och ett byggande av framtid.

Jag kan fortfarande inte förstå hur du orkade, jag kan fortfarande inte föreställa mig vilka tankar du måste haft, utan att dela med dig,. Varje gång jag ska går in i vardagsrummet väntar jag mig skymta dina ben i ögonvrån, varje gång blir jag lika förvånad över att du inte finns här. Det tomrum du lämnat efter dig är enormt, jag ångrar att jag inte spenderade mer tid här i vardagsrummet med dig. Jag ångrar att jag inte gjorde dig mindre ensam, fast jag kunde.

Jag intalar mig själv att du inte alls vilar i frid, utan att du lever skiten ur den verklighet du befinner dig i. Att du springer, hoppar, dansar, surfar och klättrar. Att du har fått ett nytt skal, som är friskt, som gör precis som du vill, som är fritt från cancer och sjukdomar. Den här låten är till dig.

Det tär hårt på mig när jag gång efter gång tvingas inse att det inte finns någon rättvisa eller logik när det kommer till liv och död. Det får min omgivning att verka meningslös. Sedan förstår jag att det inte alls är meningslöst, för det är möten med människor som du som gör vår tid här logisk. Tack för att du släppte in mig och blev min vän.

Jag saknar dig, mer än jag kan uttrycka.

Din vän,
Robert

- Jag minns när vi åkte gokart i somras, du varvade mig två gånger och Johanna körde in i en buske. Om bara några minuter ska vi iväg och köra igen, jag önskar att du kunde vara med.

Så det snurrar i mitt huvud, så tomt det känns i mitt hjärta, så många tårar som rinner ner för mina kinder.

Min älskade Wiktor, jag saknar dig så!

I två års tid kämpade du, och gav aldrig upp. Det finns ingen jag vet som har varit stakare än du. Att sakta se dig tyna bort och veta att du led utan att kunna göra något annat än att finns där för dig gjorde så ont i mitt bröst. Du höll din smärta och dina tankar för dig själv för att göra allt så mycket lättare för oss nära och kära runt dig.

Jag önskar så att du inte hade behövt lida. Det som du gick igenom ska ingen någonsin behöva gå igenom. Jag tyckte så fruktansvärt synd om dig Wiktor. Men de gjorde aldrig du, du tycket inte det var orättvist och du sa att du inte var rädd.

Wiktor Nytomt var symbolen för oss alla på styrka. Jag saknar dig så oerhört mycket storebror.

Vist fanns det stunder du var riktigt trött på mig, låt oss erkänna att jag är kanske inte den skarpaste kniven i lådan men du gjorde det alltid med glimten i ögat.

Ord kan inte beskriva den saknaden du lämnat efter dig, vänner, nära och oss i familjen.

Wiktor jag älskar dig så, tack för alla fina minnen, alla gånger du hjälpt mig med allt mellan himmel och jord, alla glada skratt, alla kloka storebrors råd. Tack för allt.

Det är med ro jag vet att du nu inte längre behöver lida. Hade du läst detta nu hade du sagt ”men jag led inte”. Det var sådan du var och det var de som fick oss runt om att orka kämpa vidare. Vi kämpade tillsammans in i det sista. Sprid nu dina vingar!

Jag vet att du fortfarande är med ibland oss, jag känner det på mig!

Älskar dig nu, älskar dig föralltid!

Din lillasyster Josefin

Tänk att det är över nu. Denna kamp som vi alla, men framförallt du har kämpat dig igenom. Två år kämpade du och aldrig tappade du ditt mod. Vi var och är alla så otroligt imponerade över hur du klarade av det så länge, hur du alltid trots hur sjuk du faktiskt var alltid orkade vara social och trevlig mot familj och vänner. Du gjorde det lätt för oss, lätt att vara med och ta del av det hela – jag tror inte många insåg hur ont du faktiskt hade och hur sjuk du faktiskt var. Inte många av oss hade klarat det så som du gjorde – med modet uppe hela tiden.

Jag saknar dig så otroligt mycket Wiktor. Det är ofattbart och jag undrar när man faktiskt inser vad det är som hänt. Skulle någon ringa och fråga efter dig skulle jag säkert säga ’Ja, vänta lite’, och sen skrika efter dig – för att sen inse att det är förgäves. Tårarna kommer och går men den tomhet och saknad jag känner i kroppen är städigt där och jag blir arg så orättvist livet kan vara. Jag är tacksam och glad att jag fick vara med dig vid din sida när du lämnade oss, att vi hela familjen fanns där med dig och stöttade dig in i det sista.

Nu är vi bara två syskon, jag och Josefin och vi har inte längre en storebror som kan stå upp för oss när någon är elak, visa oss vad som är rätt och fel och framför allt hjälpa oss när våra datorer krånglar. Du var en bra allt-i-allo-bror, som alltid hade rätt såklart.

Vi är så många som kommer att sakna dig. Hela stan och mer därtill sörjer din bortgång. Men vi vet också att där du är nu är en mycket bättre plats, där goda människor får det de förtjänar och denna svarta ondska som vi kallar cancer inte finns.

Jag älskar dig Wiktor, min vackra bror.

Love

Lillasyster

Johanna

Led Zeppelin - Stairway to heaven