In loving memory of our beloved Wiktor

Jag var hemma i Åmål i helgen Witkor och det är alltid lika tomt utan dig.  Allt blir så påtagligt när man kommer in i huset igen och man förväntar sig att du ska finnas där - sittades framför TV:n eller liggandes i sängen. När jag var ensam skrek jag ditt namn för att se om du svarade - det gjorde du inte. Din bortgång får mig att vilja tro på spöken och allt det där tramset - jag hoppas på att du ska komma hit och visa dig så jag får lite sällskap. Det är så mycket jag skulle berätta då och du skulle få höra om allt som hänt sen du drog - men du vet väl redan antar jag.

Jag skulle så gärna träffa dig igen, om det så bara vore för en gång - att verkligen bara få umgås och prata - om allt och inget.

Det är inte förän nu efter du är borta som jag inser vilken fantastisk människa du varit för ALLA i din omgivning - som dom saknar dig - du har fantastiska vänner Wiktor!

Det är synd att det blev så här.

/Johanna